Lottas vikthistoria

Jag heter Lotta och är 29 år. Under hela min uppväxt har vi i min familj ätit hälsosamt, och vikten var aldrig något stort problem. Det problemet började inte förräns jag flyttade hemifrån och skulle testa allt jag inte hade ätit under alla år.

Så jag började äta vitt bröd, marmelad, jordgubbskräm, O´boy, chips, godis och stora middagar sent på kvällarna. Tyvärr tyckte jag det var väldigt gott, och fortsatte därför med det. Samtidigt började kilona öka stadigt på vågen.

Jag började testa olika bantningsdrycker, men insåg framåt eftermiddagen att det var inget för mig. När blodsockret sjunkit var det lätt att hämta en bulle eller någon godisbit som alltid fanns hemma.

Jag började träna, men efter varje träningspass tyckte jag att jag var värd en påse godis, och som du förstår så hände det inte mycket på vågen.

Till slut testade jag Viktväktarna. Efter några veckor tröttnade jag dock på att räkna points – det var ju sååå trist! Istället återgick jag till mina gamla mönster.

Och det gjorde ju inte saken bättre när jag fick min första son. Då blev det fika efter fika med kompisarna. Och jag som älskar att baka tyckte ju såklart att det var livet! Jag bakade sockerkaka fler gånger i veckan, och den var alltid slut på kvällen.

Efter ytterligare några misslyckade försök på Viktväktarna och ytterligare några kilon extra på vågen fick jag nog på riktigt. Den stora upptäckten gjorde jag när jag efter barn nummer 2 satt och fikade hos en kompis och smällde i mig 2 chokladbollar. Då tänkte jag: nu är det nog!

Jag hade hört talas om Susanne på Hudoteket, och tyckte att det var värt ett försök. Och vilken tur att jag ringde dit! Från den dagen började mitt nya sunda liv! Utan Susannes och Marias hjälp skull jag aldrig klarat det Vilka änglar! De har lärt mig att äta rätt och sunt, och att mellanmålen är superviktiga.

Vi gjorde även upp en motionsplan tillsammans, som passar just för en småbarnsmamma som jag. Promenader och löpning hör nu till mina stora intressen! Mitt mål var att komma runt Tjejmilen – antingen gåendes eller springandes. Och vet du? Jag kom runt hela loppet – springandes. Jag trodde knappt på det själv.

Vägen hit har varit allt annat än lätt många gånger. Men samtidigt har det varit jätteroligt att lära mig hur jag ska göra för att må bra. Visst har det funnits många gånger jag har velat ge upp, men det är så fruktansvärt roligt när kilona rasar! Man mår bättre, blir piggare, gladare och nu för tiden är det till och med roligt att gå i affären och upptäcka att alla snygga kläder faktiskt även passar på mig!

Min räddning i mitt arbete med vikten har varit Susanne och Maria! Det är så mycket lättare att klara en viktnedgång med en coach som stöttar under vägen. Så nu är min uppmaning till dig att du som läser detta och som kämpar med dina kilon: Ring till Hudoteket! Det är absolut det bästa jag har gjort!

hälsningar Lotta

Så här har min kost förändrats sedan jag började hos Susanne: