Från muffins till maraton

Mina unga år

Under hela min ungdom har jag aldrig varit intresserad av fysisk aktivitet. Orsaken var nog inte bara att jag varken hade bollsinne eller taktkänsla. När jag tänker tillbaka på skolåren så kan jag minnas att jag verkligen avskydde sådant som hade med fysisk ansträngning att göra. Allt ifrån skolorientering till vandringsturer, bollsporter och friidrott. Jag var inte bara usel i skolgymnastiken utan dessutom helt ointresserad. Till slut fastnade jag under ett par år för ridning. Ridningen kunde många gånger vara riktigt jobbigt, men den var alltid helt individuell. Det var bara jag själv som bestämde hur jobbigt det skulle bli. För övrigt så var även allt runt omkring ridning hur skoj som helst. Det obligatoriska fikat efter ridpasset, alla långa ridturer som avslutades med picknick osv.

Tonåren

Sedan kom den där åldern då allt annat än killar, smink och discon var helt ointressant. Ridningen lades på hyllan och all fritid ägnades åt att hänga på fritidsgården. Från det att jag var ungefär fjorton år gammal fram tills jag fyllde tjugotvå fanns det inte mycket fysisk aktivitet i mitt liv och vad kosten beträffar så var den allt annat än bra. Mamma gjorde sin tappra försök att få i mig lagad mat och att äta i skolmatsalen. Men vem vill ha leverbiffar och brunsås när man kunde köpa vaniljbullar på konditoriet. Inte tänkte jag på några viktiga näringsämnen eller sockerinnehåll. Det enda som var intressant att äta var det som smakade gott.

Väckarklockan

Så fortskred alltså mitt leverne. Massor av fett och socker kalorier varje dag och noll motion tills den dagen kom när min livsstil gav utslag. Jag hade själv sett att jag gått upp en del i vikt. Men min genetik var lyckligtvis av det slaget att jag fördelade fettet över hela kroppen och det var nog aldrig någon som upplevde mig som riktigt stor. Men det man ser på utsidan säger inte alltid så mycket om insidan. Först när jag var tjugotvå år gammal och fick ett läkar- utlåtande som talade om att min livsstil äventyrade min hälsa, förstod jag att det var dags att göra något åt saken.

Bantningsmetoder...

Helt plötsligt blev allt väldigt komplicerat. Vad visste jag om kost? Absolut ingenting! Självklart ville jag se resultat så snabbt och effektivt som möjligt. Följande måndag gav jag mig i kast med " bananbantingen". Jag hittade metoden i en av mammas Året Runt tidningar. Det utlovades snabba resultat och bestående viktminskning. Första dagen gick galant. Jag tackade nej till allt och tuggade bananer på längden och på tvären. Men när jag vaknade på tisdagen för att påbörja andra dagen på min diet fick jag spykänslor bara jag tänkte på bananer.

Då var det dags för nästa metod. Alla måltider skulle bytas ut mot någon näringsriktig grå sörja som man skulle dricka . Förutom att det smakade fruktansärt blev jag inte det minsta mätt utan kände mig trött, irriterad och vrålhungrig hela dagen. Så när min väninna frågade om jag inte ville komma över på pannkakor avslutade jag snabbt min drinkkur för att fullständigt frossa i pannkakor. Jag tror att jag hann med någon mera kur innan jag fick nog och funderad över om det verkligen inte fanns en bättre väg till ett sundare liv.

Vändpunkten

Jag tog kontakt med en kostrådgivare för att få hjälp med en individuellt anpassad kost och motionsplan. Detta resulterade i ett brinnande intresse för kost och hälsa som ligger bakom mitt yrkesval idag. Genom rätt kost vid rätt tillfälle kan man uppnå fantasiska resultat. Nyckeln till en bättre hälsa ligger i att hitta ett sätt att äta och motionera som passar just dig. Inga mirakel- metoder eller bantningskurer. Nej, enkla effektiva redskap att plocka in i vardagen för ett längre lättare liv.

Hitta balansen

Att gå ner i vikt handlar om så mycket mer än vad siffrorna visar på vågen. Under vägen till en sund kropp måste man känna att man har massor av kraft och energi över till annat och inte låta allt kretsa kring en diet. Jag skulle vilja påstå att det fungerar alldeles utmärkt att både kunna äta det man tycker om och samtidigt gå ner i vikt. Det gäller bara att hitta en balans mellan rätt kost och lagom med motion utan att utesluta vare sig det ena eller andra.

Maraton

När jag var tjugotvå hade jag aldrig kunnat drömma om att jag en vacker dag skulle stå på startlinjen till Stockholm marathon. Jag sprang jag mitt första marathon 2002 och nu har det börjat dra ihop sig till årets mara. Löpning har visat sig vara min grej. Men det tog mig lång tid innan jag kom dit. Jag vet inte hur många gånger jag gått ut stenhårt och lagt av en vecka senare. Inte förrän den dagen jag även med löpningen bestämde mig för att börja från början med en sak i taget märkte jag resultat. Mitt första löppass var tre km. Jag växlade mellan jogg och gång tills jag kunde springa tre km utan problem. Inte förrän då ökade på jag mitt pass. På det sättet fortsatte jag och var efter ett års målmedveten träning klar mitt första maraton.

Välj din metod

Sen är det inte alla som väljer löpning för att hålla sig i form. Min mamma 50+, tröttnade på det som hon under ett par år kallat "hör till åldern" mage. Hon lade om sin kost och började motionera. Men för henne passar promenader bättre. Så återigen det gäller att hitta rätt kost och motion som passar för just dig i din vardag.

Börja nu!

Till alla er som känner att ni inte är nöjda med er hälsa. Vänta inte för länge. Livet är för kort för att gå omkring och inte trivas. Vill ni ha hjälp så kontakta mig på Hudoteket. Vem vet, kanske är det du som står på startlinjen till maran nästa år ;-)

Lycka till!

Susanne Dalsätt

Lic. kostrådgivare
Lic. personlig tränare (S.A.F.E.)