Stinas vikthistoria

Mitt namn är Stina och jag är 26 år. Jag var helt normal vad gäller vikten ända till jag var ungefär 20 år. Jag har visserligen aldrig sett mig som den helt normala tjej jag faktiskt var, utan har alltid, precis som många tjejer, tyckt att låren är lite för tjocka eller rumpan lite för stor.

När jag var 21 år fick jag min första egna lägenhet centralt i Jönköping. Jag tyckte det var helt fantastiskt med alla pizzerior som fanns runtomkring och den stora tillgången på godis som är när man bor i stan. Allt har generösa öppettider och man behöver inte gå mycket mer än 100 meter för att få nåt gott att äta. Så det blev mycket pizza, godis och chips och snabbare än jag kunde ana hade jag fått ett ganska stört ätbeteende. Jag kunde gå och köpa en pizza klockan halvtio en vardagkväll, trots att jag ätit middag två timmar tidigare. Det hände att jag gick upp ur sängen efter att jag lagt mig på kvällen för att laga till nåt att äta eller bara ta någon macka eller vad som fanns till hands. Mina portioner blev större och måltiderna blev tätare. Godis hörde till en daglig rutin och jag åt allra helst själv, där ingen kunde se och döma mig. Men den som i själva verket dömde mig hårdast var jag själv...

Jag är inte uppvuxen med något konstigt ätbeteeende, hemma har vi alltid ätit relativt nyttig mat och godis och läsk hörde helgen och andra festliga tillfällen till.

Men nu började kilona hopa sig. Jag gick upp 5 kg, 10 kg, 15 kg ... Så 5 år senare stod jag plötsligt där med 30 kg övervikt som jag hade lagt på mig. Mitt självförtroende sjönk i takt med att vikten ökade och jag kände mig fet och ful.

Jag har gått med i Viktväktarna ett antal gånger och det har alltid gått bra i början men varje gång har jag tröttnat på att räkna points efter nån månad. Så då gick jag tillbaka till mitt gamla ätbeteende och jag blev ännu mer frusterad och arg över att jag inte var ”stark” nog att göra något åt det. Dålig karaktär sa både jag själv och andra till mig. Nu i efterhand har jag fått lära mig att det ofta handlar om ett hoppande blodsocker och i mitt fall en kropp som skriker efter socker för att jag hade vant den vid det. Jag har även insett att det för min del även var ett starkt psykiskt beroende, jag blev ju så glad när jag fick äta, jag fick riktiga kickar. Jag får fortfarande dessa kickar men inte lika ofta och inte lika starka. Så när jag kände mig ful och fet så åt jag lite till för att trösta mig och för att få en ny kick. Jag blev ännu tjockare och enligt mig själv fulare och mer värdelös, jag hamnande i en ond cirkel som kändes helt omöjlig att bryta.

Jag har aldrig varit sån att jag har förfallit vad gäller det yttre, trots min övervikt. Jag har snarare kompenserat med snygga tighta kläder, coola smycken och alltid fin i håret. Har fått höra så många gånger att; det gör inget att du är lite stor, du är ju så fin ändå. Jag tror att det var min revansch mot mig själv, att slåss tillbaka mot min tjocka kropp, att den inte skulle få vinna. Jag hatade min kropp och mig själv för att jag såg ut som jag gjorde, och det var mitt sätt att ta kontrollen över det enda jag kontrollerade just då.

Förändringen
Men så fick jag höra från en kompis sambo att han gick hos Susanne, kostrådgivaren på Tjockholmen på kanal 5 och att hon jobbade på Hudoteket i Jönköping. Dit kunde man gå och få personlig rådgivning och hjälp. Jag hade sett varje avsnitt av Tjockholmen och tyckte att det verkade himla vettigt och inte alls lika styrt som Viktväktarna.

Så det gick ett tag till och det jag hört fanns i bakhuvudet. Sen vet jag inte riktigt vad som hände men plötsligt en dag så tänkte jag; Nu jävlar är det nog! Nu ska jag inte va tjock längre. Så jag bokade en tid hos Susanne och det kändes rätt på en gång. Inget räknande av kalorier och points utan jag fick lära mig vad för mat som ger kroppen bra förutsättningar och vad som är mindre bra.

Det var abolut ingen svältkost jag började med, jag tycker att man äter mest hela tiden och man hinner aldrig bli speciellt hungrig om man äter de mål man ska. Jag fick även lära mig vikten av att äta regelbundet för att hålla blodsockret på en jämn nivå. Något annat som jag tog till mitt hjärta utan att tveka var att jag visst kan fortsätta äta godis och pizza, men inte så ofta som förut. För det kan jag säga, utan mitt godis och min pizza skulle jag inte vilja vara.

Jag började motionera, nåt som jag inte hade gjort på 3-4 år, förutom sporadiska promenader. Gym, promenader och löpning blev min grej. Första tre veckorna tappade jag fem kilo och sen har det rullat på, snabbt i början och långsammare nu. Ibland har det varit skitjobbigt, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Vissa gånger har jag bara velat ge upp, och många gånger har jag fallit för frestelsen. Men uppenbarligen inte för många eftersom jag har gått ner varje gång som jag har kommit till Susanne och vägt mig. Min räddning har, utan tvekan varit, att jag efter varje ”urballning” har gått tilllbaka till mina sundare vanor och jag har fortsatt att gå till Susanne.

Motionen har jag fortsatt med även om jag har ätit helt galet i flera veckor och det hade med alla säkerhet inte gått så bra som det har gjort om jag inte hade motionerat under mina ”dåliga” perioder. Förut har jag alltid tänkt att; nu har jag ändå ballat ur så då kan jag lika gärna skita i alltihop, men jag har verkligen insett att det inte är så. Kan man skippa de där sista 10 godisbitarna, även att man har ätit 30 innan så är det klart bättre. Det spelar roll!

Något annat som hjälper mig är att jag aldrig har något onyttigt hemma.Vill jag ha godis måste jag gå ut och köpa det och många gånger stoppas jag av att jag måste tänka efter en extra gång och fråga mig om det verkligen är värt det.

Hursomhelst, nu står jag här, 10 månader senare och 17 kg lättare. Jag har fortfarande ett antal kilon som jag vill bli av med och ett självförtroende och en självbild som jag måste jobba mycket med. Men jag vet att jag är på rätt väg och tanken på att gå upp mina förlorade kilon skrämmer mig.

Om någon för ett år sen hade bett mig att springa några kilometer hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. Jag som helt ärligt inte orkade springa till bussen. Men nu springer jag 7 km och jag tänker fortsätta tills jag springer en mil!

Exempel på matvanor innan jag började hos Susanne

Frukost - 2 mackor med ost och skinka
Mellanmål - Rester från föregående kväll, chips och lite godis
Lunch - 1 stor ljus baguette med skagenröra och sallad
Mellanmål - ½ sats kladdkakssmet/fika med wienerbröd
Middag - Pizza
Kvällsmål - 3-4 hg lösgodis

Exempel på nuvarande matvanor

Frukost - 2 grova brödskivor med kalkon, solrosfrön och paprika, 1 kokt ägg och 1 glas färskpressad juice
Mellanmål - 1 banan och 15 sötmandlar
Lunch - Kycklingwook med guacamole och fullkornspasta
Mellanmål - 1 äpple och 15 sötmandlar
Middag - Ugnsbakad lax med långkornigt ris och hemmagjord salsa, kokt broccoli
Kvällsmål - 1 grov skiva bröd med hårdkokt ägg och räkor
...och så mycket vatten!