Ulrikas vikthistoria

Det känns som om jag nästan alltid haft ett komplicerat förhållande till mat. Jag är inte säker på om det verkligen var så före mina tonår, men från gymnasiet och framåt vet jag bestämt att jag tänkt väldigt mycket på mat. Jag har alltid älskat att äta och därför blev mat mitt fokus när jag berömde mig själv efter väl utförda uppgifter. Men mat hamnade också i centrum då jag straffade mig själv när det gått sämre. Under många år var vågen antingen min bästa vän eller min värsta fiende. Paradoxalt nog kunde en viktnedgång generera en viktökning eftersom min belöning ofta var en brakmiddag som snabbt följdes av flera. Sen var det dags att ta tag i den givna viktökningen genom att hålla en strikt mathållning i veckor, en evig och ond cirkel. För sju år sedan kastade jag ut vågen, den påverkade mitt liv för mycket och alldeles för negativt.

Sedan dess har jag mestadels varit mullig. Och jag hade faktiskt accepterat att jag skulle se ut så för all framtid. För var dag som gick vande jag mig lite mer vid att min putmage fanns där och att valkarna i midjan obönhörligen syntes genom varje tajt tröja jag drog över huvudet. Putmage och valkar till trots har jag alltid rört på mig mycket. När jag var yngre tog hästar upp hela min fritid. Då sista hästen flyttade ur stallet började jag ägna mycket tid åt golf på sommarhalvåret och på vintern fick promenader och olika aerobicspass fylla mitt behov av motion.

Våren 2004 bestämde jag mig för att göra Tjejklassikern. Jag hade sprungit och cyklat målmedvetet i lite mer än en månad när jag verkligen ville veta hur den mat jag åt påverkade mig och om jag gav min kropp rätt förutsättningar för att klara den träning jag utsatte den för.

Det var då jag tog kontakt med Susanne. Efter den första hälsoprofileringen fick jag veta att jag nog hade ganska bra koll på vad som var nyttig och inte, men att jag åt på tok för mycket kolhydrater och mättade fetter, för det mesta som mackor med ost på lite olika tider av dygnet. Avsikten med mitt besök hos Susanne var inte att gå ned i vikt men ändå lovade hon att just det skulle bli resultatet om jag lyckades ändra min kost efter hennes riktlinjer. Efter några veckor kunde jag ganska förvånat konstatera att det fanns mindre av mig, Susanne hade haft rätt.

Nu, i början av 2006, mår jag bättre än någonsin både fysiskt och mental. När jag handlar nya kläder drar jag stadigt storlek 38 istället för som förut, minst storlek 42. Inom loppet av 18 månaderna har jag deltagit i sex olika motionslopp, där jag räknar halvmaran GöteborgsVarvet som min hittills största bedrift.

Men det jag är mest nöjd med är all kunskap om mat jag fått genom att träffa Susanne på hennes kom-i-formpass, hennes kostkurser och andra kostföredrag jag besökt. Det är kunskap som idag utgör stöttepelaren när jag bestämmer vad jag ska stoppa i mig. Och även om jag väljer att äta mindre förnuftigt under en kortare period, t ex under helgen eller semestern, kan jag lätt hitta tillbaka till den mat som får mig att må bra ur ett längre perspektiv.

Mat känns inte alls särskilt komplicerat längre, det gäller egentligen bara att ta sig tid att läsa innehållsförteckningar och att lära sig dra rätt slutsatser av den information som finns där.