Ingelas vikthistoria

Hej! Jag heter Ingela. Jag är 25 år gammal och mamma till två underbara ungar – Thea som är 4 år, och Dave som snart är 1 år gammal. Men jag tänker dock inte, som så många andra, skylla min övervikt på graviditeterna. Självklart spelade de in men min övervikt började långt innan.

Jag var inte överviktig som barn, men i tonåren växte jag väldigt mycket på längden och kände mig allmänt stor. Jag är nämligen 1,78 och bra mycket längre än mina vänner.

Allt började när jag var ungefär 15 år gammal. Jag hade förhållande, slutade med allt vad träning hette och åt godis, godis och lite mer godis. Varenda rast bar det av till närliggande kiosk där jag tjuvrökte och åt godis. Och det blev inte direkt bättre på gymnasiet där alla raster tillbringades i cafeterian och jag inte ens var i närheten av den vanliga skolmaten.

När jag var 19 år flyttade jag hemifrån, och det gjorde inte heller saken bättre. Då trotsade jag alla matregler som jag någonsin haft med mig hemifrån – för att det var sunda och bra regler var ju inte något man förstod just då. Min flytt innebar läsk till varje mål, färdig mat och pizza flera dar i veckan. Och visst var det mysigt att alltid ha en fylld godisskål på vardagsrumsbordet! Där började mitt sockerberoende!

Sedan flyttade jag till Spanien. Där var det självklart ofta sena kvällar med goda drinkar. Frukosten köpte jag för det mesta i affären på väg till jobbet och den bestod ofta av cocacola och en kexchoklad. Lunch och middag åt jag alltid på restaurang, så där började min längtan och beroende av fet mat.

När jag sedan väntade min dotter flyttade jag hem och började öka i vikt ännu mer. Jag gick upp 27 kilo med Thea och intalade mig att det mesta nog var vatten. Men när hon fötts och jag bara tappade typ sju kilo insåg jag att det nog inte var så mycket vatten utan att det mesta berodde på allt godis som jag dagligen tryckte i mig. För när man är gravid så måste man ju unna sig, eller hur? Då gick jag med i Viktväktarna och tappade tio kilo, men då tappade jag både ork och motivation, samtidigt som mitt sötsug höll sig alltför stort.

När jag väntade min son försökte jag tänka mig för, men var sjukskriven i stort sett hela tiden. Min dotter hade börjat på dagis och åt givetvis där, och hur tråkigt är det inte att alltid laga lunch bara till sig själv? Ofta åkte ett Ballerina-paket ner och självklart lite läsk till det. När min son sedan fötts vägde jag 95 kg. Nu fick det vara nog!

Förändringen
Med motivationen på topp satte jag mig ner och bestämde mig! Godsaker fick jag endast äta fredag och lördag, jag började promenera som en tok och simmade minst en gång i veckan. Gick ner tre kilo! Yes, tänkte jag, nu kan jag det här, men nä. Där tog det stopp. Vågen ville inte röra sig nedåt mer, och med min dåliga självdisciplin smög sig godiset sakta tillbaka in i min vardag.

Sedan en lördagskväll satt jag och beklagade mig för min vän om min vikt. Jag ville så gärna ha någon som hjälpte mig, stöttade mig och fanns där för mig – någon som var professionell. Då berättade min vän för mig om en jobbarkompis till henne som gick till Susanne på Hudoteket. Det lät som någonting för mig, så redan på måndagen ringde jag och bokade tid. Och förutom att ha fått mina goa ungar, så är det här det bästa jag har gjort i hela mitt liv.

Susanne gav mig kunskap, stöd och framför allt hopp. Det visade sig att kolhydraterna var en stor bov till min viktuppgång och inte bara godiset som jag själv trodde att allt berodde på. Susanne lade om hela min kost och jag började rasa i vikt, samtidigt som träningen blev en rolig och viktig del i mitt liv. Jag promenerar, springer och på sista tiden har det även blivit ganska mycket Friskis&Svettis. Jag försöker också tänka en extra gång innan jag tar en chokladbit eller ännu en gång av middagsmaten.

Jag trodde ju att det skulle bli problem med familjen och den ändrade maten, men tvärtom! Min sambo och dotter älskar den nya maten! Det var lycka när Thea inte ville ha kompismakaroner och korv utan frågade efter bulgur och lax.

Mitt sötsug är nästan borta nu, men det har varit jättetufft. Den första veckan tänkte jag på godis varje sekund, och jag vaknade till och med på natten med ett jättesug. Jag höll på att bli galen, men med tiden och med kunskapen hur man håller sitt blod- socker på en jämn nivå så har sötsuget lagt sig. Nu tänker ni säkert att jag aldrig någonsin åt godis, men så var det inte. Fredagar är heliga för mig och min familj, då är det mys som gäller.

Till slut vill jag bara säga att acceptera inte din övervikt – det går att göra något åt den! Det jag dock saknade för att nå mitt mål på egen hand var stöd och kunskap. Och det har jag fått av Suss. Hon inte bara ser ut som en ängel – hon är en...

Så jag önskar just dig lycka till, du kommer att klara det!

Kramar från Ingela (-27 kg)